var det bara en dröm?

Hemma igen efter New York, sen några timmar tillbaks. David är och spelar och jag är själv och jag har en konstig känsla i kroppen av att det aldrig hände. För att det känns så långt borta, redan. Det känns som att jag aldrig gick de där avenyerna upp och ner, att jag drack inte allt det där iskaffet ur plastmuggarna med lock och röda sugrör, att jag inte tittade på folk i parken genom solglasögonen och att jag inte fotograferade alla de där skyskraporna. Så bitterljuvt. Och det är beckmörkt och höstluft ute och jag var inte alls beredd på det, på det här. Men jag tror ändå att det kommer bli den bästa hösten. Det ska det bli. Har saknat er och bloggen förresten.